"Hösten -82 bildade vi Gunnfjauns Kapell. Caroline kom hem från Sydamerika med västerdallåtar i bagaget. Anneli kom hem från Umeå som nybliven skolfröken med trallar, dängor och balkanrytmer. Bengt kom varje dag hem från jobbet på lantmäteriet och spelade irländska jigs och reels och Janne kom ideligen bort sig bland gitarrnoterna. Då sa vi: Nu är det dags att vi spelar vår egen folkmusik!

Så här går det till när vi övar in en ny låt.

Bengt: Hör på den här! Den hittade jag i Fredins igår. Juste va?
Anneli: Vad fin!
Caroline: Njaaa...
Janne: Spela en gång till! (får in ett dessmollnie minus fem)
Caroline: Fast kanske...
Anneli: Fniss
Caroline: Spelar du f eller fiss här?
Bengt: Vad använder du för himla ackord här Janne? Det går ju inte att göra någon stämma!
Anneli: Var ska jag börja trumma? Andra varvet andra reprisen första gången eller första reprisen på andra varvets tredje gång eller fjärde gången på...
Caroline: Hoppsan, fel sträng, men det var ju snyggare så! Det kan vi väl öva in?
Bengt: Spela en gång till så jag får testa det här!
Anneli: Jag sätter på tevatten.
Janne: Det finns kex i skafferiet.
Bengt: Men om vi gör så här kanske...
Caroline: Suck!

Och mörkret sänker sig över den gotländska landsbygden och klockan närmar sig midnatt och det är en dag imorgon också."

Beskrivningen från insticksbladet till första LP:n stämmer rätt bra, det var ungefär så det gick till. Många timmars prövande för att hitta det rätta soundet och de rätta arren. Många timmars forskning för att hitta låtar och sånger, i Fredins Gotlandstoner, Gutalåtar, Gutavisor och Säves samlingar. Landsarkivet i Visby och andra arkiv söktes igenom. Traditionsbärare som Svante Pettersson, Lärbro, Patrik Nilsson, Havdhem, Sörens mormor Signhild Nilsson från Grötlingbo, Dagmar Larsson i Havdhem fick bidra. Vi komponerade.

Till den första skivan, Gunnfjauns Kapell, valde vi ut de bästa låtarna och sångerna. Vi spelade in den i salen på Austerlings gård i Stånga under tre dagar, 9-11 mars 1984. Micke Lyander släpade dit sin stora tvåkanalsbandspelare med ett litet mixerbord och satt ute i hallen och skötte reglagen. Erik Ridderstolpe höll ordning på det hela. Christer Jonson gjorde omslaget. Hans litografi Vägen hamnade på framsidan efter många, långa och fruktlösa omslagsdiskussioner mellan gruppmedlemmarna. Owe skrev i insticksbladet om Kapellet och om källorna till folkmusiken på Gotland. Kalle Melander tog bilden på baksidan i Gunnfjauns kapell i Ardre.

Efter skivan föddes Lisa, och Anneli drog sig tillbaka i familjelivets hägn. Caroline var på väg till Skåne. Annika spelade flöjt i Slite spelmanslag och träffade Bengt på Lojsta slott vid midsommarfirandet 1984. På spelmans-stämman i Mangsarveänget i Ekeby samma sommar träffade Bengt en fiolspelare som kunde spela gotlandspolskor så det stänkte om det. Det var Sören. Gunnel sjöng och spelade irländskt med Bengt och Janne i Bakom höstacken. Annika kom med på hösten 1984, och Gunnel under 1985. Soundet och arrangemangs-möjligheterna breddades med flöjt, oboe och tinwhistle. Sommaren 1985 hade vi vår första Katthamrakurs i gotländsk folkmusik. Sören deltog med halva Bokenäsets Ådra och kom med i Kapellet på hösten.

Instrumentering, samspel och de olika medlemmarnas temperament är element som bidrar till att forma gruppens sound. Kapellet utvecklades. Vi hade redan så många nya bästa låtar och sånger att vi snart måste spela in en ny skiva, nu på Jannes och Bengts nybildade bolag Sjelvar. Inspelningen av Gåttar ei vällingi tog längre tid, två tillfällen i april/maj 1986 med Micke i Sandkvie Studio. Dessutom måste skivan mixas eftersom vi hade fler kanaler. Studion var inredd i Allan Larssons lagård på Sandkvie i Öja. Vi åt på Folkeryds i Burgsvik. Vägen blev grön.

Det kunde vara ovant för den äldre generationen att höra folkmusik spelas på andra instrument än fioler. De flesta vande sig emellertid rätt snabbt. Så här skrev Svante Pettersson på insticksbladet till Gåttar ei vällingi:

"Då jag för något år sedan för första gången hörde Gunnfjauns Kapell spela, blev jag något konfunderad över den instrumentsammansättning, som musikgruppen hade och det för mitt öra ovanliga arrangemang, som låtarna framfördes i. Att det bland de olika instrumenten förekom ett par fioler gjorde dock, att den rent folkmusikaliska stämningen infann sig och att arrangemangens något exklusiva art fick en mera folklig framtoning. Spelmännens färdighet i att traktera sina instrument gjorde också, att jag under programmets gång så småningom kom att göra vissa eftergifter beträffande min tveksamhet om låtarnas utformning och jag kom till insikten om att folkmusik väl kan framföras i en något ovanligare tappning än den traditionellt förekommande. Beträffande inslaget av gutamålsvisor gjordes det på ett alldeles utmärkt sätt och de för Gotland så speciella, ironiskt skämtsamma nidvisorna, så väl som de mera finstämda folkvisorna kom helt till sin fulla rätt."

På somrarna hade vi Katthamrakurser och Katthamrastämma och under resten av åren spelade vi över hela Sverige, från Malmö i söder till Umeå i norr.

"Om man tänker sig en grupp med fem musiker som behärskar tre instrument vardera så är man redan där uppe i 125 kombinationsmöjligheter när det gäller sättningar. Gunnfjauns Kapell från Gotland som besökte Umeå på söndagen och spelade folkmusik på museet och Scharinska skulle säkert kunna åstadkomma ännu fler. De är alla mångsidiga instrumentalister, men ändå samspelta som en kedja ishockeyproffs. Därtill kan de sjunga stämsång så det kryper av välbehag efter ryggen. Men bollandet med instrument är inget självändamål. Varje låt har fått en egen musikalisk dräkt och gruppen är garvad nog att ändå kunna hålla tempo utan strul."
(Katarina Mazetti, Västerbottenskuriren 1987-10-05)

Repertoaren växte, och vi blev tvungna att spela in en tredje skiva. Dammet lättar innehåller också de bästa låtarna och sångerna och spelades in i maj och oktober 1988. Micke Lyander hade skaffat ännu fler komplicerade apparater till Sandkvie. Jörgen Fischer kom dit efter Katthamrastämman och spelade uillean pipes på Marcus´ March. Vägen blev blå.

Sören fick fler barn och behövde ägna sig mer åt familjelivet. Owe kände Anneli sedan 1978 via balkanmusiken och träffade Bengt vid Musik vid Siljan och i Ransäter i början av 80-talet. Han lärde Bengt bl.a. Noas polska som kom med på första skivan där han också skrev i insticksbladet. Owe och Bengt hade ett utvecklat samarbete i slutet av 80-talet kring boken "Gimaint u bänskt - folkmusikens historia på Gotland" som båda skrev i. När Sören drog sig tillbaka 1990 var Owe beredd att axla hans mantel. Han gjorde entré i Kapellet med fiol och och en flödande svada på scen.

När CD:n slog igenom valde vi ut 22 av låtarna från de gröna och blåa skivorna och lade in på Sjelvar som kom 1991. Vägen blev röd igen.

I april 1994 började vi spela in Naudljaus med Micke i Sandkvie. Vi fortsatte under hösten och avslutade inspelningarna i juni 1995. Jonny Soling kom dit och spelade introt på Fast jag är en fattig flicka. Vägen fördjupades.

1996 började Janne skriva musik till det som skulle bli Volund, ett drama för kör och folkmusikgrupp. Eva Sjöstrand skrev texterna, och Mats Hallberg arrangerade sångerna för Visby Allmänna Sången. Kapellet arrangerade musiken. Volund uruppfördes den 24 juni 1997 i S:t Klemens ruin i Visby. Inspelningen med Kapellet och Visby Allmänna Sången startade i mars 1998 i Öja bygdegård. Micke var tvungen att hyra bockar av kommunen för att spärra av gatan utanför så att inte trafikljuden skulle höras. Inspelningen fortsatte i Sandkvie studio och slutfördes i april. Mikael Eriksson sjöng En del av himlen.

Under slutet av 1990-talet utvecklade Gunnel alltmer sin solokarriär och kastade slutligen loss från Kapellet 1999 och Charlotte blev ny sångerska.

Sandkvie studio flyttade från Öja till Visby hamn vintern 1999/2000. Den ligger i det gråa huset som syns bakom båten Gunnfjaun på bilden. Februari-april 2001 spelade vi in Dansä läite. Anders Ådin kom och spelade vevlira och slagverk på Groddaliran, Gunnels vals och Småpolskorna. Magnus Berglöf spelade cembalo på Just Jost. Vägen förminskades.

När skivan var klar insåg vi till vår häpnad att vi just hade gjort vår sjätte skiva och snart har varit verksamma i 20 år. Så vi hade jubileumsturné 2002-2003, bl. a. i Tyskland och Sverige.

Alla som drar sig tillbaka i Kapellet får en vals med sig som Janne komponerar och som ligger kvar i repertoaren. På så sätt slutar man aldrig riktigt i Kapellet, man finns alltid kvar som vilande medlem. När det behövs rycker man in som förstärkning. Gunnfjauns spelar i en mängd medlemskonstellationer, alla lika pregnanta, alla med det berömda Gunnfjaunssoundet!

foto:
Anneli, Bengt, Caroline, Janne /Karl Melander
Annika, Gunnel, Sören /Roland Hejdström
Owe /Bengt Arwidsson
Charlotte /Marianne Hasslow