Gunnfjauns Kapell

Svante Pettersson

Hemållt

Margits Sånger

Martin Martinsson

Blackthorn

Volund

Ensemble Villancico

Triller

Dansar Edvard

Jan Ekedahl

Ziya Aytekin

Burgess, Ådin & Wingård

Luntilua

Lunds Akademiska Kör

Orientexpressen

Eitre

Utlottningen

Olle Lindvall

Oleman

Den vanliga nylonsträngade gitarren har länge trängts undan i svensk folkmusik. Det mjuka anslaget och lite dämpade tonen, som föredrogs av 70-talsstorheter som Per-Olof Hedlund, Börje Sandquist och inte minst Rune Gustafsson, väljs i dag bort av många till förmån för stålsträngat, bouzoki och mandola. Men Olle Lindvall vårdar traditionen. ”Placebo”, hans andra platta sedan 2002, består av 23 (!) egna låtar i traditionell folkton. Det är innerlig och mestadels stillsam musik - inte särskilt nydanande, men skickligt utförd. Olle lyckas verkligen översätta det traditionella låtspelandets ornamentik och utnyttja gitarrens djup och hela klangbredd. Några jazziga och rockiga influenser anas, men endast sparsamt. Han föredrar det nordiska och det är gott nog.

(Magnus Börjesson, Närkes Allehanda 2010-03-26)

I många år arbetade Olle Lindvall med att flytta över fiolens tolkning av svensk folkmusik till gitarren. På vägen skapade han ett alldeles eget ljud som både är troget originalet och nyskapande. I dag väver han även in andra etniska tongångar och genrer i sin musik. Alla låtar på albumet är dessutom egna kompositioner. Lyssna och njut – få kan spela polskor på gitarr som Olle Lindvall

(Winnie Gravlund, Helsingborgs dagblad 2010-04-01)

Han har helt klart polskans puls naturligt i kroppen, nödvändigt för att lyckas, och snirklar och drillar på bästa fiolvis kring melodiernas nyckeltoner. Lindvalls gitarr har förstås inte fiolens klang och långa stråkton, men genom att låta toner från hela greppbrädan samspela och vävas ihop skapar han ändå samma förtätade stämning, samma laddning, som en god fiolspelman. På albumet med den självironiska titeln finns 23 starka egna låtar; särpräglade, spännande melodier där även Olle Lindvalls blueskänsla ibland kan anas. Rotfast musik som blickar på världen. Bästa spår: Folklore guerilla.

(Alexander Agrell, Sydsvenskan 2010-04-07)

Olle Lindvall har gått en egen väg: han gör spelmanslåtar på nylonsträngad gitarr. Hans utgångspunkt är fiolspelet, och på sin åtta år gamla debutskiva spelade han kvartstoner och drillade som en fiolspelman. Sedan dess har han utvecklats och framförallt blivit en skickligare musiker med starkare driv.
Guldkornen drunknar lite i mängden (tjugotre låtar på raken är rätt mycket) men i sina bästa stunder är han ett helt enmansband. Det är rytmiskt, riffande och samtidigt luftigt. Han gör komp, stämmor och solon samtidigt.


(Po Tidholm, Dagens Nyheter 2010-04-21)

Olle Lindvall spelar eget material i traditionell form. Det hörs dock influenser från andra håll än den traditionella folkmusiken.
Det unika med Olle Lindvall är att han spelar gitarr på ett sätt som egentligen är fiolens.
Det är fiolspel med allt spelmanstrixande, fast på gitarr. Låtspel på gitarr blir något annat än låtspel på fiol. Det får nästan något spanskt över sig. Jag är lite överraskad att det går att få ut så mycket av svensk folkmusik på gitarr.
Men 23 spår med bara gitarr blir lite mastigt för mig, ändå kan jag inte låta bli att fascineras och sitter kvar och lyssnar, för här finns något som griper tag i lyssnaren. Det finns också något som väcker ens nyfikenhet på vad som ska komma.
Det är en både lite märklig och annorlunda skiva.


(Lennart Götesson, Dala-Demokraten 2010-04-13)

Olle är en sällsynt begåvad gitarrist som hör till det fåtal som hittat ett sätt att överföra polskespelet på fiol till gitarr. Och Olle tar det på allvar dessutom. På denna soloplatta spelar han 23 egna kompositioner på sin akustiska gitarr. Spelmansmusik? Absolut.
Olle vrider och vänder på instrumentet och låtarna och får det att låta ömsom vemodigt, ömsom sprittande varmt men hela tiden levande.
Strongt!


(Peter Ahlbohm, Spelmannen 2 – 2010)

There are only very few guitarists in the folk world who have mastered to interpret traditional music on solo guitar which really stays true to the traditional tunes. Olle Lindvall is one of these. And the music, despite sounding traditional, is all composed by Olle himself. His music is focussed around Nordic traditions, and while the album shows some influences from jazz, rock and blues, it is these traditions that shine through in all tunes. The promo describes the music: "you can almost imagine him playing a fiddle with his plectrum as a bow" - and I have to sign up to this description. The only criticism I have with this album is that it could have done with some backing on violin or accordion or similar for some of the tunes, to make the album overall more interesting, and to uplift the guitar playing.

(Michael Moll, FolkWorld, Issue 42 07/2010)

Folkgitarrens innerliga språk. Redan när Olle Lindvall trädde fram i början av sin musikerbana hörde vi en musiker som på ett unikt sätt med gitarren närmade sig ett helt eget folkmusikaliskt spelsätt. Med sin förkärlek för Orsalåtar förmådde han överföra dessa från fiolspelets utmejslade drillar och krus till sitt gitarrspel på nylonsträngar. Med teknisk briljans och känslighet flyttade han till gitarren den komplexitet som i fiolspelet avgör hur en spelman kan utsmycka låten. En sådan ornamental riktning har Olle Lindvall alltmer elegant fortsatt att utveckla i sitt gitarrspel utifrån instrumentets möjligheter. På hans första skiva från 2002 fick även hans egna låtar plats intill många av de traditionsrika Orsalåtarna. På den nya 70 minuter långa skivan går Olle Lindvall vidare med enbart eget material. Formen är ännu traditionell men han låter musikaliska influenser från andra genrer och spelstilar sätta spår i musiken. Och lika starkt och innovativt som tidigare finns det folkmusikaliska anslaget kvar i hans låtar och blir ett signum för hans musik. Hans spelteknik är rik på detaljer och grepp som ger låtarna den oefterhärmliga form som får musiken att fingersnabbt bubbla fram eller långsamt glida som moln av melodisk skönhet. De gamla Orsa-spelmännen finns lika nära som de västafrikanska i Olle Lindvalls ständigt skapande gitarrvärld.

(Gunder Wåhlberg, Lira 2010-07-31)

Efter nästan åtta år har gitarristen Olle Lindvall kommit ut med sin andra soloskiva, denna gång med enbart eget material. När jag lyssnar inser jag att jag har längtat efter den.
Det omisskännligt lindvallska gunget på tonerna och det rockiga sättet att dra igång strängen på de snabba låtarna gör att man genast hör vem det är som spelar. Rytmiskt driver han tretakten framåt med små accenter som gör att man blir väldigt danssugen. De långsamma låtarna känns improviserade eller berättande, nästan muntliga. Underbart!
Olle Lindvall är en av Sveriges allra bästa folkmusikgitarrister, som under många år undersökt och nästan dissekerat vad fiolspelmännen gör och sedan översatt det till gitarrspel. Det är ett svårt och nästan omöjligt arbete, men Olle Lindvall har lyckats. Han har också ett gott öra till andra musikgenrer, som jazz, rock och blues och det har berikat hans folkmusiktolkningar.
Låtarna på skivan känns både traditionella och nya. Även i komponerandet har Lindvall en egen ton.
Är det då inte trist att lyssna på en skiva med bara gitarrspel? Det tycker inte jag av ovan nämnda skäl, men också för att olika tempo, taktarter och intensitet ger variation åt de 23 låtarna. Skivan fungerar både som bakgrundsstämning och till koncentrerad lyssning.
Kanske skulle man prova att överföra några av Olle Lindvalls låtar till fiol?


(Kay Isacson, Folkmusik & Dans 3/2010)

SJECD 27

Recensioner

Beställ



Tillbaka till startsidan